VERAMARIA möter: Johanna Hector

VERAMARIA möter: Johanna Hector

Verkligt välmående känns mer som en hemkomst än en prestation

Johanna Hector

Johanna Hector är grundare av Global Yoga och Soulwork Club, och en av Sveriges mest inflytelserika röster inom yoga, hälsa och personlig utveckling. Med sin raka, varma och insiktsfulla syn på livet utmanar hon prestationskulturen och inspirerar människor att hitta hem till sig själva.

I den här intervjun delar hon sina tankar om kroppen som kompass, konsten att åldras och varför verkligt välmående handlar om så mycket mer än perfekta rutiner.

För de som kanske inte känner dig så väl — vem är Johanna Hector?

Jag är yogalärare, entreprenör, författare, mamma till tre barn och grundare av Global Yoga och SoulWork Club, men det är mer etiketter än identitet. Framför allt är jag en människa som alltid varit djupt nyfiken på vad det innebär att leva.

Jag har ägnat större delen av mitt vuxna liv åt kroppen. Inte bara kroppen som något vi tränar, formar eller förbättrar, utan kroppen som kompass. Som hem. Som ingång till nervsystemet, själen, relationerna och det liv vi egentligen längtar efter att leva.

Mitt arbete rör sig i mötet mellan vetenskap och mystik, styrka och mjukhet, disciplin och njutning. Jag är intresserad av hur vi kan leva länge, men ännu mer av hur vi kan känna oss levande medan vi är här.

Många människor känner sig idag stressade, splittrade och konstant “på”. Vad tror du att vi har tappat kontakten med som människor?

Jag tror att vi har tappat kontakten med kroppen. Vi lever ofta som om vi vore maskiner, men vi är biologiska, känslomässiga, cykliska varelser. Vi har skapat en kultur där det alltid ska hända något, alltid ska produceras något, alltid ska delas något. Kroppen har blivit ett verktyg vi driver framåt snarare än ett hem vi bor i. Vi har tappat vanan att bara vara — utan att det ska leda någonstans.

Det är inte teknikens fel egentligen. Det är mer ett inre klimat vi kollektivt skapat. Och botemedlet är enklare än vi tror (och svårare att genomföra än vi vill erkänna). Det är att faktiskt vända hem, andas, känna  och ha utrymme att välkomna det vi hittar när vi gör det.

När vi konstant är “på” tappar vi förmågan att känna de finare signalerna. Hunger. Trötthet. Längtan. Mättnad. Gränser. Glädje. Det är som att volymen på världen skruvas upp så högt att vi inte längre hör vår egen inre ton.

Många använder träning, meditation och självutveckling för att optimera sig själva. Hur skiljer man verkligt välmående från ännu ett prestationsprojekt tror du?

Det är en av mina favoritfrågor, och en jag ställt till mig själv ganska brutalt genom åren. Det är lätt att byta ut ett stressigt liv mot en stressig självutvecklingsrutin och kalla det transformation.

Verkligt välmående känns mer som hemkomst än prestation. Det är inte lika instagrammable :))) eller alltid häftigt men det märks på känslan bakom handlingen. Samma praktik kan komma från rädsla eller från kärlek. Du kan träna för att du hatar din kropp, eller för att du vill kunna bära ditt liv med kraft. Du kan meditera för att bli en bättre version av dig själv, eller för att äntligen få vara med den version som redan finns här.

För mig handlar verkligt välmående inte om perfekta rutiner. Det handlar om relationen till dig själv. När något blir ännu ett prestationsprojekt känns det ofta hårt och trångt. Verkligt välmående brukar kännas mer som kapacitet. Som att bägaren blir större. Du får mer plats för livet, inte bara mer kontroll över det.

Hur har din egen relation till kroppen, kvinnlighet och åldrande förändrats genom åren?

Djupt. Och jag är tacksam för varje förändring. 

När jag var yngre såg jag kroppen som en motståndare. Något som var fel och behövde fixas. Sedan blev den ett projekt. Och nu, nu är den mer som en vän. En klok, ibland krånglig, alltid ärlig vän. Jag lyssnar mer, förhandlar mindre. Jag har större respekt för kraften i återhämtning, sensualitet, cykler och gränser.

Kvinnlighet har också förändrats för mig. Det handlar mindre om en bild och mer om en intelligens. En förmåga att känna, skapa, bära, släppa taget, börja om. En kontakt med både vildhet och visdom.

Och åldrande, som jag skrivit mycket om i min bok, har blivit något nästan heligt och pirrigt för mig. När jag gjorde research inför boken fann jag så otroligt mycket positivt som sker när vi åldras (som det pratas för lite om). Så en stor drivkraft i mina vanor är att jag vill få uppleva åldrandets trösklar, jag tror det är en rik och givande resa, att få bli äldre.

Finns det något du idag värderar mycket mer än du gjorde tidigare i livet?

Frid. Inte som i ett perfekt harmoniskt liv utan friktion utan mer som en inre plats jag kan återvända till, även när livet är fullt, rörigt, vackert och svårt på samma gång.

Jag värderar också enkelhet mycket mer idag. Att äta middag med min familj. Att gå ut med hunden. Att få träna och känna kroppen svara. Att sitta med en kopp kaffe i tystnad. Att skratta med människor som inte kräver att jag ska vara något annat än den jag är.

När man är yngre kan man tro att frihet handlar om att ha alla möjligheter öppna. Idag är frihet för mig klarheten att veta vad som faktiskt är viktigt.

Och sömnens kraft. Det låter banalt men det är sant, jag är en helt annan människa sedan jag slutade behandla sömn som något onödigt och istället som prioritet.

Vad hoppas du att människor tar med sig efter att ha mött dig eller ditt arbete?

Jag hoppas att de känner sig mer hemma i sig själva. Att de får en upplevelse av att kroppen inte är ett problem som ska lösas, utan en plats att återvända till och så vackra och efterlängtade de är.
Att styrka och mjukhet kan få finnas samtidigt.
Att njutning inte är ytligt eller skamfyllt, utan en djup livskraft.
Att disciplin inte behöver vara hård, utan kan vara en kärleksfull struktur som hjälper oss att leva närmare det vi längtar efter.

Jag hoppas också att människor går därifrån med mer mod. Inte nödvändigtvis mod att förändra hela sitt liv över en natt, utan mod att ta nästa ärliga steg. Om någon lämnar mig med en gnista av "jag kanske kan ta emot mer av livet”, då har jag gjort det jag kom för att göra.

Om du fick ge ett råd till 20-åriga Johanna - vad hade du sagt då?

Isåfall hade jag velat komma som en gudomlig avatar i full kraft, inte en människa för jag vet att hon inte skulle lyssna på dessa råd hahah. Guden hade sett henne rakt och kärleksfullt i ögonen och sagt att det är en riktigt utmanande resa du har framför dig, men det är en du har valt och den kommer göra dig rikare än du någonsin kan föreställa dig. Den hade sagt att hennes känslighet inte är ett fel i systemet. Den är en del av hennes begåvning. Den hade påmint henne om att kroppen redan vet mycket som huvudet kommer förstå först långt senare.

Och så hade guden kramat henne och hålt fast henne i kramen även när hon gjorde motstånd tills dess att kärleken trycktes in i genom huden och hon efter mycket kamp - släppte taget.